Fredag kväll och jag satt med några klasskompisar, efter ett tag hade ingen något att säga så en tysdnad lad sig. Jag kände hur den där bekanta känslan i bröstet började uppenbara sig, ångest. Jag försökte att inte tänka på det och hoppades på att det skulle försvinna. Strax därefter gick jag hem och somnade ganska så snart, i tron om att jag klarat mig undan den här gången. Jag vaknade igen klockan 3 på natten, ganska hungrig så jag hämtade lite yoghurt och macka som jag åt framför datorn. Nästan en timme senare när jag tänkte ta och krypa till sängs igen så kom allting som ett hårt slag i ansiktet på mig. Känslan jag hade i bröstet tidigare på kvällen va nu kraftigare, som att någon höll ett stenhårt grepp runt om mig. Det gjorde ont. Alla minnen, de bra och de dåliga de övervällde mig. Tårarna började rinna och jag förstod inte, vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag gick och la mig, somnade utmattad med tårarna rinnande nerför kinderna. Idag vaknade jag upp som att allt va normalt igen, smärtan i bröstet va borta och de smärtsamma minnena likaså. Men jag vet att det alltid kommer att finnas där, det är bara undangömt för ett tag.

 

Jag har så många gånger blivit sårad. Jag har blivit utstött, utnyttjad, mobbad, nedtryckt, bortprioriterad, nedvärderad, sviken, återigen utnyttjad och behandlad som att jag inte har känslor. Jag har blivit phykiskt misshandlad. Det värsta är att jag själv ofta sätter mig i situationer som gör att jag bliv sårad och besviken. Jag har så lätt för att lita på folk och tro det bästa om dem. Är det någon jag gillar riktigt mycket kan jag till och med förlåta hen flera gånger, även fast jag blir sårad gång på gång. Men nu, nu är jag trött på all den där skiten, jag klarar inte av mer smärta, drama och tårar i mitt liv. Jag vill att allt ska vara bra, allt annat vill jag inte ha något med att göra. Detta har bara skadat mig, jag är så rädd att någon ska såra mig så jag litar bara på mina allra närmaste vänner numera.