DET ÄR KOMPLICERAT
Att hålla mig glad och se till att jag inte faller tillbaks ner i det svarta hålet har funkat ganska bra. Jag mår bättre, eller jag känner mig i alla fall inte sådär deprimerad och ledsen som jag gjorde förut. Har endast fallit tillbaka en gång, det va i helgen när jag va hemma, dem gick över gränsen och det blev för mycket för mig, jag blev på riktigt rädd. Men med mina syskon och vänners hjälp så mådde jag efter en natts sömn mycket bättre! Sen fick jag ju ångest då när jag skulle på Raja's fest, men det gick över efter ett tag.
Men istället för den här ledsna, oglada, opeppade och dåliga jag som fastnat i ett mörker av negativitet så är det något annat som trycker på. Det är omvärlden, min omgivning. Jag steg ut ur det där mörkret och klev in i något annat. Jag öppnade ögonen och fick se mitt liv och människorna det innehåller, människorna jag älskar. Det är kaos här, det är så mycket som händer. Jag har upptäckt hur jag är den som står i mitten, återigen den som balanserar på en lina tunn som en tandtråd, ett enda felsteg och jag faller. Rädd för att historia ska upprepas. Mitt huvud är en enda röra och jag vet inte längre vilka tankar och åsikter som är mina. Men trots detta så mår jag bättre, men på ett annat sätt sämre, det är komplicerat.
Samtidigt så tänker jag mer på min pojkvän, försöker tänka på allt från hans perspektiv också. Min specifika sociala fobi sätter käppar i hjulen för mig, men jag försker ta mig framåt ändå, vill slita ut de där käpparna. Jag vill vara en person som är lätt att ha en konversation med, jag vill inte att folk ska känna att det är svårt att prata med mig. Jag rent ut sagt hatar den sidan av mig! Jag vill vara en person som inte har fobi för att prata med människor jag inte känner 110%.
Oj, jag tror nog att jag behövde skriva av mig lite.
Kommentarer
Trackback
Hej och välkommen till min blogg! Jag heter Malin, men kallas för Momlin, och jag är 20 år gammal. Just nu bor jag strax utanför Visby på Gotland och jobbar som guide i Lummelundagrottan.
