Igår bröt jag ihop, tror jag satt och grät i cirka 2 timmar. Det var inte så att tårarna rann lite, utan jag fulgrät sådär hysteriskt att jag ibland inte ens kunde prata. Men underbaraste Daniel ringde mig så fort han fick veta att jag var ledsen och bara pratade massor för att lugna ner mig och få min ångest att släppa. Han pratade och lyssnade på mitt fulgråtande, snörvlande och snorande i nästan 2 timmar innan jag lugnat ner mig och mådde lite bättre. Sen fortsatte vi att prata i över en timmer till, så jag kunde sen gå och lägga mig utan ångest och var istället glad över att få ha pratat med honom. Anledningen till att jag var så ledsen igår var för att jag inte tror på mig själv. Jag höll på att leta jobb igår men det slutade med att jag satt och grät för att jag kände att jag inte passade in på ett enda av alla jobbens krav de ställer på den sökande. DET ÄR SÅ MÅNGA KRAV. Jag känner att jag inte kommer klara av ett jobb med alla deras krav de har, så det gav mig ångest och panik. Det är många faktorer runt om det här som också påverkar att jag blev såpass ledsen som jag blev, men detta inlägg skulle bli för långt om jag skulle förklara allt. Tycker de som söker folk kan låta bli att ställa så många krav, jag vet att kraven inte är några måsten, men för såna som mig som har låg självkänsla och självförtroende gör detta det omöjligt för en att söka jobb.

 

Jag mår verkligen jättedåligt över detta och det är inte många som förstår hur jag faktiskt känner. Jag och Daniel har pratat om detta tidigare men inte fören igår förstod han hur jobbigt och svårt jag verkligen tycker att detta är. Så han ska hjälpa mig att söka jobb nu när jag åker till honom, hoppas på att det går bättre då!