Uuuh inatt drömde jag om vår lilla vovve vi hade för ett par år sen, älskade lilla Balto. Vi köpte honom som valp 2009(tror jag), men vi blev tvungna att sälja honom några år senare på grund av olika anledningar. Saknar baltomannen, vår stora gosiga knähund. Han var verkligen speciell på alla plan, så fylld av bus och kärlek. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att behöva gå ut med honom innan skolan sådär jättetidigt, när det regnade eller bara inte orkade(lat very much). Men nu skulle jag göra nästan vad som helst för att få gå ut med honom i regnet, tidigt på morgonen, när jag är trött eller inte orkar. För det är ju egentligen hur mysigt som helst, att ha en så underbar individ med sig ute när man går.

 

Balto var en blandis på schäfer, golden retriver och rottweiler, så han var rätt stor. Han brukade lägga huvudet på köksbordet när vi satt där och lät honom vara i köket, han älskade att sitta i knät och sov mer än gärna i min säng om nätterna. Åh vad jag saknar honom! Saknar honom lite extra mycket just nu för att jag känner mig så ensam, han fanns alltid där hela tiden liksom.